Due date
Jepp. Idag är dagen med stort D. Inga känningar och ingenting nytt på babyfronten. Nu är jag dock ganska så less på det hela. Trött på att ha ont, trött på att tvingas vara så inaktiv och trött på att vara trött efter att frustrerad vakna varje timme av värk, illamående, toabesök och myrkrypningar. Den senaste veckan har jag vid flertal tillfällen sovit på soffan då jag inte kunnat legat ner och för att inte störa Fredrik mer än nödvändigt. Det kryper i både ben och armar och jag har vankat fram och tillbaka i lägenheten för att försöka få kroppen att slappna av. Magen gör ont och det är lika frustrerande varje gång att det är av helt fel anledning. Mina tarmar fungerar inte och det känns som eld vandrar igenom magen. Det ända positiva med det är att jag får träning i att profylaxandas.
Det är skönt att veta att detta snart är över. När jag ser tillbaka på de senaste 9månaderna inser jag hur svårt det är att förbereda sig och sätta sig in i en graviditet innan men själv upplever den. Den psykiska påfrestningen är enorm, eller den kan bli. Upplevelsen är självfallet olika för alla. Självklart har det stundtals varit hur härligt som helst. Då det är färdigt och gått som det ska är det ju värt det, men vägen dit kan kännas lång.

 
Att strö socker i såren
 
Skulle inte påstå att det väcker några nya tankar. Upplever snarare att det är bra att någon poängterar det. Jag har funderat på ämnet en hel del, men också i ett lite bredare perspektiv. Det handlar inte bara om det vi inte visar utan också hur vi "sockrar" den verklighet vi lever i. Detta är någonting som kan irritera mig ofantligt mycket. Visst, vi upplever saker och ting olika och det finns olika sätt att uppfatta verkligheten på. Men när någonting blir grått då det egentligen bara kan vara svart eller vitt, har det inte blivit till en lögn då?  Eller hur någonting alltid blir svart eller vitt när man vet att det är nyanserat. Att ha bott vid havet innebär inte 15minuters promenad till stranden. Att läkaren vill att du kommer på ett återbesök innebär inte att du är nära döden.
Varför överdriver man verkligheter? Har man behovet av att verka mer intressant än vad man verkligen är? Varför? Jag tror visserligen att alla spetsar verkligheten en aning ibland, men för vissa blir det nästan rutin. Som åskådare hamnar man tillslut i ett dilemma. Hur ska man tolka det som personen säger? Ska man ta allting med en nypa salt? Hur bygger man en relation till en person som inte kan stå för den hon är? Detta beteende tolkar jag som att personen inte upplever sig och sin verklighet som tillräcklig. Viss typ av överdrift kan också leda till att personen upplevs som skrytsam, vilket blir otroligt avtändande. Men gör man det omedvetet, vad gör man då åt det. Det krävs ju faktiskt att ens omgivning gör en medveten om det. Och hur mycket gör jag det själv?