Trasiga kroppar
Hela dagarna står jag, lyfter, drar, håller isär, håller upp, hamrar och trycker. Hela dagarna består utav att laga trasiga människor. Jag går sedan hem och vilar min egna trasiga kropp. Det är tur att det är kul. För nästa dag börjar vi om.

 
Och plötsligt är det bara 15v kvar..
Så var vecka 25 här. Om man utgår ifrån de gravidbloggar jag har för vana att kika in på så ligger jag och F lite efter. Vi har bara fixat.. ja, ingenting faktiskt. Inte ens en ynka liten body har vi införskaffat. Jag har hela graviditeten väntat och inte tagit någonting för givet. Antagligen efter erfarenheten från min syster. Trots att det då gick bra vågar jag inte riktigt ta ut någonting i förskott. Men plötsligt är det bara 15 veckor kvar. För 15 veckor sedan var det snart lucia och det var ju nästan nyss..


Social
Jag har nog alltid velat vara med social än vad jag varit. Självklart beror det mycket på min sociala ångest som skapades under mina skolår. Jag kan ju inte beskylla mig själv för att inte ansträngt mig tillräckligt då pulsen låg på 300 och jag började gråta så fort jag försökte mig på att umgås med nya människor. Det gjorde det hela en aning svårare. Men med tiden och lite hjälp har detta förbättrats avsevärt och nu infinner sig för det mesta "bara" lite låsning och tunghäfta. Kraven på att prestera är också fortfarande överdrivet höga. Tolv år av tuff skolgång sätter djupa spår. Men som sagt, det var värre förr.
Men vanan är svår att bryta. Vanan att vara själv, vanan att inte ta för sig, ja vanan att vara osocial sitter som berget! Periodvis lyckas jag bryta detta. Tack och lov! Annars hade jag väl varit både singel och oskuld.. Men att skapa några nya kontakter är svårt då de ofta rinner ut i sanden.
Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att bli bättre på att höra av mig? Orka räkna.. Vad är grejen fröken. Du vet ju att du egentligen vill. Är det prestationskraven och rädslan för att störa som ligger och gnager?
Jag behöver lista ut det här..