Smygljuger
Alla är vi väl skylldiga till att någon gång ha ljugit. Något annat skulle nog vara just en lögn. Och hur många har inte ljugit för att slippa en trist diskussion eller för att man inte vill göra någon ledsen. Vi är inte alltid bekänta av att höra sanningen och vi ljuger ibland för att bli socialt accepterade. Skulle man alltid vara ärlig skulle man hamna i många svåra situationer. Om det är rätt eller fel går ju att diskutera. Personligen skulle jag inte säga till min systerdotter att hennes lilla skapelse som hon knåpat ihop till mig på dagis ser förskräcklig ut, för att ge ett exempel. ( Nu älskar jag ju att få saker från min systerdotter, men jag har nog sagt " oh vilken fin katt" trots att jag inte såg att det var just en katt hon ritat ).
Men de här lite större lögnerna drar vi ofta till med då vi är rädda för konsekvensen, när vi gjort misstag. Vi ljuger till exempel för att vi inte vill framstå som dumma, för att undvika att någon ska bli arg på oss eller för att vi inte vill skada bilden av oss själva. En annan anledning till lögner är att vi vill fortsätta hålla uppe en fasad om att vi är/har det bättre än vad vi egentligen är/har det. Jag kan  tycka det är svårt att veta vad man ska göra när man misstänker eller rent av vet att någon ljuger. Jag menar, jag är ju inte direkt felfri själv. Men det stör mig fortfarande. Framför allt dessa smyglögner. Lögner som egentligen inte spelar så stor roll. Lögner som gör att man till en början rycker på axlarna och tänker.."jaja,det var nog bara ett misstag" men som sedan upprepas och upprepas.. För skulle man konfrontera en sådan lögn, skulle man riskera att framstå som småsint. Samtidigt vill man inte knyta handen i fickan och låtsas som ingenting.. För när de fortsätter att upprepas, ja då är de inget annat än medvetna.  En sådan lögn tolkar jag, har syfte att ge personen lite mer uppmärksamhet, få denne att känna sig lite mer intressant och speglar osäkerhet. Jag tycker det är tråkigt när de hela tiden får passera. Det är fortfarande fel, trots att jag egentligen tycker synd om de som känner att de behöver göra det. Jag menar, hur nöjd kan man vara om man känner att man måste förvränga sanningan om sin tillvaro? Har jag fel?
 
Så hur gör man?!
 
 
 
 
 

 
 
 
 
Uppmärksamhet

Jag kan erkänna att jag i nuläget känner mig en aning förstörd. Lilltjejen är inne i en av alla dessa faser och sover lite sisådär. Samtidigt händer det mycket spännande saker med henne, så jag köper läget.

Efter mitt tidigare inlägg angående sociala medier har jag fortsatt att rannsaka mid själv en aning. Jag kan inte förneka att jag spenderat många minuter bland bloggar och inlägg de senaste åren. Man jag börjar ärligt talat tröttna. De flesta blogginläggen saknar egentligen helt substans. Varför bryr jag mig om vad människor jag aldrig träffat gör om dagarna?  Vad ska jag med den informationen till?  Detta berikar ju inte mitt liv på något sätt. Samma sak gäller statusuppdateringar och Instagrambilder, till viss del bör tilläggas. Jag kom på mig själv härom dagen när jag var i full gång med att fixa kvällsfika i form av scones, att "det här blir ju en schyst bild på Instagram". Men i samma stund slogs jag av tanken, vem fan bryr sig? och varför känner jag behovet av att visa detta för någon annan än de som redan är här? Vad ger det mig? Varför dela med sig till människor där man bara är en i mängden? Det hade kunnat ge mig bekräftelse. Det hade kunnat visa andra människor vilken mysig kväll jag har och kanske väkt en aningens avundsjuka. Men räcker det inte med att jag själv känner att jag har det ganska så bra och att jag själv njuter av stunden. Speciella upplevelser vill man väl dela med de som faktiskt tycker att de är speciella? Mår jag bättre av att så många som möjligt vet om hur härligt, underbart och fantastiskt mitt liv är stundtals? Svaret är nej. Jag mår inte bättre av jakten på uppmärksamhet.  Det tar snarare tid från det som är viktigt på riktigt. 
Självklart finns det undantag. Det finns bloggar med djupare innehåll och statusuppdateringar som faktiskt inte bara är skrytsamma, givetvis. Det handlar så klart också om intresse.. Och för att försvara mig något då detta faktiskt är just en blogg, krävs det en aktiv handlig för att klicka sig in på en blogg. Du har inte samma möjlighet att solla bland statusuppdateringar och Instagrambilde, om du nu inte väljer att blockera någon helt och hållet det vill säga.  Jag kan uppskatta att få en inblick i mina vänners liv om det händer något utöver det vanliga, men efter den 15e Instagrambilden på samma sak, med möjligen något varierande text är det svårt att dölja det verkliga syftet (bekräftelsebehov..). Jag vill inte att mina vänner följer mitt liv eller att jag följer deras genom korta inlägg på facebook. Det käns väldigt opersonligt. Alex Schulman har uttryckt "Att få en "gilla" på Facebook är nästan viktigare än att bli älskad i verkliga livet", och han har en poäng. Ju flera "likes" vi får desto mer triggas vi att fortsätta.  Vanliga psykologiska förklaringar till människors inloggning på sajter som Facebook, Instagram Twitter m.fl., är att det finns behov av att stärka självkänslan genom att bli bekräftad av andra. Och ju större den inre osäkerheten är, desto starkare är behovet av bekräftelse. Ju skörare självkänsla, desto mer applåder behöver vi höra. Uppemot 80 % av alla som är aktiva på sociala medier tror att de flesta förbättrar bilden av sig själva i dessa samanhang. Trots att en så pass stor del av användarna inte litar fullt ut på det som skriva fortsätter Facebook att överrösas med kärleksfulla inlägg om partners, egobilder och härliga fredagsmys.. för det gäller ju bara alla andra..

 

Ja, jag är en del av detta och påstår inte att jag själv inte fiskar komplimanger. Men som jag skrev.. jag börjar tröttna.



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
17 veckor
Ja det kan ju hända en del på 17 veckor