Smygljuger
Alla är vi väl skylldiga till att någon gång ha ljugit. Något annat skulle nog vara just en lögn. Och hur många har inte ljugit för att slippa en trist diskussion eller för att man inte vill göra någon ledsen. Vi är inte alltid bekänta av att höra sanningen och vi ljuger ibland för att bli socialt accepterade. Skulle man alltid vara ärlig skulle man hamna i många svåra situationer. Om det är rätt eller fel går ju att diskutera. Personligen skulle jag inte säga till min systerdotter att hennes lilla skapelse som hon knåpat ihop till mig på dagis ser förskräcklig ut, för att ge ett exempel. ( Nu älskar jag ju att få saker från min systerdotter, men jag har nog sagt " oh vilken fin katt" trots att jag inte såg att det var just en katt hon ritat ).
Men de här lite större lögnerna drar vi ofta till med då vi är rädda för konsekvensen, när vi gjort misstag. Vi ljuger till exempel för att vi inte vill framstå som dumma, för att undvika att någon ska bli arg på oss eller för att vi inte vill skada bilden av oss själva. En annan anledning till lögner är att vi vill fortsätta hålla uppe en fasad om att vi är/har det bättre än vad vi egentligen är/har det. Jag kan  tycka det är svårt att veta vad man ska göra när man misstänker eller rent av vet att någon ljuger. Jag menar, jag är ju inte direkt felfri själv. Men det stör mig fortfarande. Framför allt dessa smyglögner. Lögner som egentligen inte spelar så stor roll. Lögner som gör att man till en början rycker på axlarna och tänker.."jaja,det var nog bara ett misstag" men som sedan upprepas och upprepas.. För skulle man konfrontera en sådan lögn, skulle man riskera att framstå som småsint. Samtidigt vill man inte knyta handen i fickan och låtsas som ingenting.. För när de fortsätter att upprepas, ja då är de inget annat än medvetna.  En sådan lögn tolkar jag, har syfte att ge personen lite mer uppmärksamhet, få denne att känna sig lite mer intressant och speglar osäkerhet. Jag tycker det är tråkigt när de hela tiden får passera. Det är fortfarande fel, trots att jag egentligen tycker synd om de som känner att de behöver göra det. Jag menar, hur nöjd kan man vara om man känner att man måste förvränga sanningan om sin tillvaro? Har jag fel?
 
Så hur gör man?!