Glömma bort
Ok! Ja, jag har blivit lite av en sån där småbarnsförälder som bara kan prata om sin lilla bebis. En sån där som jag aldrig riktigt förstått mig på. En sån där som bara är mamma. Och för att knyta an på mitt senaste inlägg så förstår jag hur detta kan knäcka förhållanden. Jag är flickvän i ett förhållande, ett förhållande med behov. Jag är en tjej med drömmar och det har inte fötändrats sen jag fick barn. Det gäller att inte glömma bort det...


Ömmande bröst och humörsvägningar
Det blir en hel del tv tittande nu för tiden. Detta i samband med att lilltösen ammas. Till min glädje visas Cityakuten gånger flera vilker enligt mig är en av de mest verklighetstrogna sjukhusserierna som visats. Härom dagen var det dock en scen helt utanför sjukhuset som fick mig att småle. En småbarnmamma i upplösningstillstånd! Fadern i fråga har just uttryckt att han, om han kunnat gladerligen hade ammat dottern, varpå modern tänder till och öser ut sig allt annat han också kan få ta över, så som hemorrojder, läckande, såriga och ömmande bröst, hormoner och humörsvängningar,  förstört underliv, alldeles för korta sömnperioder och svårigheten att äns hinna gå på toaletten. Ohhoho! Låt mig säga så här, jag är inte helt förvånad att separationer är så pass vanligt under småbarnsåren!
Jag tror att många romantiserar bilden av familjelivet. Jag får det intrycket av många och tycker själv att omstälningen varit ganska tuff.
 Det är mycket som sker som är svårt att föreställa sig och som man nog inte är berädd på. Jag är absolut hög på kärlek till min dotter! Men detta är också den största prövningen F och jag har gått igenom som par och  jag är glad för att vi har känt varandra så pass länge. Vi har haft mycket tid tillsammans bara vi, vi har njutit, bråkar, rest, blivit sams och lärt oss vart vi har varandra i de flesta situationer. Vi har kommit över "förälskelsefasen" och haft en "tråkig" vardag tillsammans men ändå bestämt oss för att hålla ihop. Ramlade över intressant forskning som säger att man under förälskelsefasen bara ser de attraktiva sidorna hos sin partner. Det tar upp emot 2år innan man ser den andre o sin helhet. Ojojoj, den gränsen har vi passerat för väldigt länge sen! "Förälskelsen handlar mycket om de egna omedvetna behoven och den omedvetna längtan man har som grundar sig i drömmar och ideal. När man är förälskad uppfattar man inte allt hos den andre, man ser ofta bara de goda sidorna. Det är också vanligt att man tillskriver den andre goda egenskaper som personen kanske inte har, men som man vill att han eller hon ska ha.
När förhållandet har varat ett tag börjar man se den andra personen i sin helhet. Då ser man både de bra och de mindre bra sidorna, och man får lära sig att godta hela människan.
Efter ett tag luckras den intensiva närheten upp. Omvärlden blir mer lockande igen och egna behov och intressen gör sig åter påminda. Sidor hos den andre, som man inte riktigt tycker om, visar sig och kan göra att man känner sig tveksam till förhållandet. Frågan man måste besvara är om man kan acceptera den andres alla egenheter. Man tvingas också se på sig själv på djupet och kan kanske behöva ändra sitt eget beteende.Successivt sker ett medvetet val av varandra som livspartner."
Enligt statistiska centralbyrån är det färska samboförhållanden med föräldrar yngre än 25 år som har svårast att få det att hålla. Det har vi också lyckats passera! Men det förvånar mig inte. Om det nu stämmer att det tar upp emot 2 år innan man ser varandras riktiga jag och väljer att bilda familj inom denna tid förstår jag hur det kan gå fel. Mitt förhållande med F har förändrats sedan de första åren tillsammans. Jag är glad över att vi låtit det ta tid, även om man inte behöver ta 6 år på sig. Nu när vi är föräldrar kan det ofta kännas frustrerande att inte ha tiden till sig själv och till varandra, men jag känner mig trygg i att F och jag fixar det tillsammans. Att frustrationen och irritationen av olika anledningar dyker upp och att vi bråkar skrämmer mig inte. Jag älskar min lilla familj!