Genaration
Jag var inne och läste Elaine Eksvärds blogg här om dagen. Jag giller henne. Hon har ett såntdär "sätt" som jag skulle vilja ha. I alla fall.. jag fastnade lite för ett inlägg och under dagens promenad gjorde jag ett konstaterande. Så här skrev hon: Det känns som det var tusen år sedan jag träffade Bella! Vi snackade om vad mycket som har hänt under vår tid som vänner. Att hon plötsligt är gift och mamma. Jag hade aldrig varit det i hennes ålder, jag var så långt ifrån det livsstadiet man kunde vara och jag ville inte vara där. Jag hade aldrig pallat bli vuxen i förtid. Jag har en teori som är fullt av fördomar men jag tror att 90-talister är en lillgammal generation som vill vara sambos, gifta och träffa ”väninnor”. Medan vi 80-talister är mer en sex-and-the-city-generation som är ungdomar liiite för länge. Vad tror ni?
 

 

Jag undrar om det ligger någonting i det? Jag insåg i vart fall att jag känner fler 90-talister som fått barn innan 25 än vad jag känner 80-talister som fått det. Om man ser till mina vänner och fördetta klasskamrater så är jag en av de första att skaffa barn. Det är inte fören nu, när vi passerat 30 som magarna börjat växa. Jag undrar om det är en generations grej? Eller bara beror på vilken krets av människor man tittar på. Många av mina vänner och fördetta klasskompisar har flera års universitetsstudier bakom sig, varit ute och rest och skaffat sig några års arbetslivserfarenhet innan de väljer att skaffa barn. Det var så vi gjorde och det var det som kändes rätt för oss. Vi hade också gott om tid för varandra, bara vi två. Vi har gått igenom mycket och vet vart vi har varandra på de flesta plan. Vi har passerat förälskelsefasen, insett att vi ändå vill hålla ihop och att vi trots varandras brister älskar varandra. Hade jag inte kommit hit, så hade jag inte valt att skaffa familj.
 
 
 
Ta över nätterna
Om mindre en 1månad börjar jag arbeta. Om 4 veckor igår för att vara exakt. Just nu är det ganska så välkommet. Efter 7 månader av att ha gått hemma behöver jag lite mer stimulans. Visst, jag försöker hitta på saker varje dag, men allting blir mer eller mindre på någon annans villkor. Det blir ju så. Jag kommer säkerligen längta ihjäl mig varje dag. Men jag känner mig grymt taggad. För första gången någonsin kommer både Fredrik och jag vara lediga varje kväll och varje helg. En skön och intressant omväxling. Jag måste ändå säga att det som jag ser fram emot mest är att Fredrik tar över nätterna. Även om hon är en snäll tjej som sovit bra i stort sätt hela tiden och slutade äta på nätterna tidigt, så väcker hon mig. Den senaste veckan har hon varit snorig vilket gör att hon bökar runt en hel del och vaknar tidigare än vanligt. Måste säga att jag är tröttare nu än när hon fortfarande åt på natten. Hormonerna hade väl effekt då och då ingick det ändå i rutinen. Nä, just nu känner jag mig en aning sliten.
 
 
 
 
Nummer två
Jag har redan fått höra " ja till nästa jul/ nyår väntar ni väl nummer två" ett par gånger. Nu var ju nummer ett inte så planerad och jag hade tänkt hinna med en del saker innan. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig! Nu när hon är här känner jag ganska så ofta hur bekvämt det är med bara en. Så två!? Varför då!? En känns så lätt att dra med på det jag vill göra. Och baby-tiden en gång till? Jo, första tiden, absolut! Men sen.. Det är inte för att baby-tiden är så mysig jag vill ha barn. Jag ser fram emot att hon blir större. 
Men så slås jag av hur fort det faktiskt går och hur liten del av livet baby-tiden faktiskt är. Det är ju ganska behändigt att ha syskon att hänga med, även om kusinerna är schysta. Jaja.. Time will tell.