Energi
Ok. Så här ligger det till. Att vara helt ny på jobbet och precis påbörjat en 1år lång introduktion och samtidigt ha en 8månaders som håller på att få tänder kräver energi i mängder. Min håller på att ta slut. Det är så det känns. Får inte mycket av återhämtning. Och det blir lite av en ond spiral. Att inte ha energi och ork att genomföra vissa saker som behöver göras och bli dålig på att höra av sig till vänner leder till stress och dåligt samvete.
Den här helgen har åtminstone bjudit på vackert väder och härlig utflykt. Min mor tog med oss allihop till Villa Fridhem för lite Afternoon Tea för att sedan fortsätta hem till deras trädgård. Jag passade på att ladda upp batteriet så mycket det bara gick. Tyvärr följdes gårdagen av en orolig natt och tidig morgon och där tog den energin slut.
 

 
 
 

 
 
 
Down memory lane
Har ägnat stor del av de senaste två helgerna till att sortera och gå igenom gamla bilder. De stunder jag inte haft en liten gnällis på armen det vill säga. (Det har visat sig att gnällis fått sin första tand, så hon är förlåten). Har en hel del bilder inklistrade i fotoalbum, men kände att dessa var ganska klumpiga och dåligt gjorda. Så jag bestämde mig till slut för att fixa till, scanna in och knåpa ihop två stycken fotoböcker.
Jag tycker om att titta tillbaka på gamla bilder. Vissa stunder saknar jag och vissa stunder känner jag tacksamhet för att jag tog mig igenom relativt helskinnad. Jag (in)ser också vilken förändring jag genomgått...
 
 
 
 
 
 
 
Bekräfta sig själv

Sitter i bilen på väg hem från Halmstad. Haft en skön helg hos svärmor och Lasse.

Jag tror att det är en blandning av att känna krav för att behöva prestera på jobbet (vilket i sig är bra), lite sisådär med sömn och att jag snöat in mig lite, men känner mig lite självkritisk. Tyvärr inte på ett bra sätt, men ni vet, så där som jag tror de flesta känner ibland. Hittade en text från Överlevnadsguiden om bekräftelse jag ville dela med mig av.

Vad innebär det egentligen att ha ett bekräftelsebehov? Måste det vara något dåligt att vilja ha bekräftelse och finns det verkligen människor som inte har något bekräftelsebehov alls?

Att behöva bekräftelse är en mänsklig egenskap som alla har även om den kan vara olika stor hos olika personer. Redan väldigt tidigt i livet vänjer vid oss vid att få bekräftelse när vi gör något bra och som litet barn var det inte några övermänskliga prestationer som krävdes. Bekräftelsen kändes bra och det lilla barnet lärde sig att göra nya saker för att få samma tacksamma reaktion från föräldrar och omgivning. Självförtroendet var på topp och livet var härligt. Efter hand som åren gick blev omgivningen dock mer och mer svårtflörtad och det krävdes betydligt mer för att få den bekräftelse vi hade vant oss vid att älska.

Avsaknaden av den bekräftelse man vant sig vid kan kännas svår och som ett kvitto på att man inte är bra nog och inte duger och det är också därför som Facebook, Instagram och andra sociala medier är nerlusade med selfies, träningsresultat och bilder på egenhändigt tillagade måltider och bakade kakor och allt möjligt annat som man åstadkommer i vardagen men som egentligen inte är av intresse för någon annan. Alla den här delade informationen av vad man gör är inget annat än böner om bekräftelse. En gilla-markering värmer men bäst är en kommentar om hur duktig man har varit eller hur snygg man är. Och skulle denna bekräftelse utebli eller bli mindre än vad man hade tänkt sig  så kan dagen vara förstörd och man börjar ifrågasätta sig själv.

Så vad gör man åt det här då? Ska man sluta att bekräfta barnet så det lär sig hur den bistra verkligheten fungerar redan från början? Nej, absolut inte! Barnet ska bekräftas, det är inte där felet ligger. Misstaget kommer när barnet blir lite äldre och fortsätter att söka bekräftelse utanför sig själv, oftast hos föräldrarna. Om man som förälder då vill göra sitt barn en riktigt stor tjänst så lär man barnet att själv avgöra när det har gjort något bra och att vara nöjd med den egna bekräftelsen utan att behöva få ett kvitto från någon annan om att man duger. Istället för att barnet kanske visar en teckning och frågar om den är fin och mamma säger att den är jättefin, så kan mamma fråga vad barnet själv tycker. Genom att bekräfta barnets förmåga att bekräfta sig själv så bygger man både självkänsla och självförtroende hos barnet som varar livet ut och som kommer att underlätta vuxenlivet på många sätt.

Men om man redan är vuxen och känner sig helt beroende av andra människors bekräftelse, vad gör man då? Ja, då får man börja öva sig i att bekräfta sig själv. Öva sig i att se värdet i sina egan åsikter och bedömningar och att inse att det är mycket, mycket viktigare för mig vad jag själv tycker om mig och sånt som rör mig än vad någon annan tycker om mig och sånt som rör mig. Om jag är nöjd med mitt arbete så är det bra nog oavsett vad någon annan tycker, om jag är nöjd med hur jag ser ut så duger jag oavsett vad någon annan tycker, om jag är stolt över min utveckling så har jag varit duktig oavsett vad någon annan tycker. Det är inte egoistiskt att uppskatta och bekräfta sig själv, tvärtom är det snarare egoistiskt att kräva bekräftelse från sin omvärld, andra människro har i allmänhet nog med sig själv och sina egna problem och överlåter gärna dina till dig.

Avstå från att posta bilden på hur du möblerat om i sovrummet och fråga istället dig själv om du tycker det blev fint. Tycker du det så är allt bra och du kan vara nöjd med din insats. Det kan kännas futtigt i början och samtidigt kännas ofarligt att posta en bild för du vill ju bara att andra ska få se hur fint det blev, men det är ett stensäkert sätt att elda på bekräftelsebehovet som i längden kommer att underminera din självkänsla. Du ska alltså inte lära dig att klarar dig utan att bli bekräftad utan du ska lära dig att bekräfta dig själv. 

Jag tror att de flesta ändå är medvetna om att deras beteende är just ett sett att söka bekräftelse. Jag kan känna att det är så, även om det är svårt att erkänna. (Herre gud, det är klart jag helst vill ha bekräftelse på det jag skriver). Att söka bekräftelse då och då via sociala medier är enligt mig inget konstigt. Men i de lägen där det sker flera gånger i veckan, när det ältas, när det om och om läggs upp bilder på insragram utan någon som helst koppling till texten, samma bilder flera gånger eller ett inlägg som enbart väcker frågetecken. Då kanske man ska ställa sig frågan hur det står till med en själv. Men en fråga jag kan ställa mig är när personen med bekräftelsehehov nu är vuxen, hur ska man bemöta det? Ge bekräftelse och sympatier? Vara ärlig och säga vad man tycker? Ignorera? Skitsvårt!