Jag förstår fatiskt inte..
Min första Morsdag idag och dagen till ära passar tjejen på att sova länge och vila middag på beställning. Hon vet hur mamma ska tas.
Jag har skrivit om det förut, det här med hur sårbar man blir när man får barn. Hur ens livssyn plötsligt förändras. Förra helgen tog vi en tur till IKEA. När vi packat vagnen lagom full ställde vi oss i självscanningskassan för att betala. Molly var lite gnällig och trött så hon fick sitta på bänken där betalstationen sitter för att vi skulle hålla reda på henne. Trodde vi. Jag vänder mig om mot vagnen och känner i nästa sekund hur någonting glider längs mitt ben och så hör jag en duns ner i betonggolvet. Hon har ramlat ner från bänken. Lyckligtvis så skriker hon mer eller mindre direkt men känslan var fruktansvärd. Samtidigt som jag bara vill gråta ut i panik och blir illamående så håller vi oss under kontroll. Golvet är hårt att det är en bra bit ner från bänken. Här kommer våra sjuksköterskekunskaper väl till pass och vad vi kan se så är hon hel. När vi har packat in oss i bilen blir hon dock väldigt trött. Jag vet ju att hon var trött sedan innan och att hon somnar lätt i bilen, men tankarna som snurrar i huvudet är ett helt annat scenario. Vi bestämmer oss för att försöka hålla henne vaken och åka förbi min syster. Där kan hon omöjligt sova. Väl där och efter att ha gett det lite tid kan jag slappna av.
Efter en sådan upplevelse, som visserligen visade sig inte vara så farlig men som ändå väckte väldigt många känslor och tankar, förundras jag över hur vissa människor kan behandla sina egna barn. Det behöver inte handla om extremfall där man medvetet gör sina barn illa. Bara en sådan sak som att tillåta att ens barn hamnar i kläm under en skilsmässa eller att se att ens barn har svårigheter men inte offra sig själv för att komma till botten med det. Jag förstår faktiskt inte..
 

 
 
 
 
Inte svårare än så
God middag. Medan farsan är i Södertälje och glor på basket har vi tjejer i familjen varit iväg på liten picknick med vänner vi såg för allt för länge sedan. Men det tar på krafterna att ha trevligt, så det blev till att däcka i soffan när vi kom hem. 
På tal om krafter.. Det är så lite som krävs för att återfå energi. Ett par timmar i väg med second hand och fika igår och mami var tillbaka på banan igen! Det ända som krävs är ett litet avbrott. Inte svårare än så!


Tycka synd om
Jag har typ lovat mig själv att hålla mig borta från fler tycker-synd-om-mig-själv-inlägg.. Men jag kan inte låta bli!! Det ääär så jobbigt just nu.. *snyftsnyft*. Flyttlasset gick i onsdags och vi han nätt och jämt lämna ifrån oss nycklarna i tid. Lägligt och bra slog sen magsjuka till i torsdags, så det här med att packa upp och fixa i ordning i nya lägenheten är vi låååångt ifrån färdiga med. Det i kombination med de förbaskade tänderna dottern håller på att få vill jag bara gråta när klockan ringer på morgonen. Jag är tröööött!!