Ångrar mig bittert
Min sambo började jobba igår, eller rättare sagt han gick på inatt. Har haft lite blandade känslor inför det men ändå känt att det kan vara skönt att försöka få till lite mer rutin och vardag.
Jag ångrar mig bittert över att ens ha tänkt tanken om att det på något vis skulle vara skönt! Två skrikande spädbarn och en 2åring som inte kan sova och som konstant testar mina och sina gränser. Jag kan heller inte söva henne, på grund av två skrikande bebisar. Till slut blir det en ond cirkel. Bebisarna skriker, jag försöker trösta, tvååringen vill ha uppmärksamhet, tvååringen petar på bebisarna, bebisarna börjar skrika ännu mer. Till slut krymper min vanligtvis låna stubin och jag är på gränsen till total explosion. När man börjar bli lite för fysiskt hårdhänt mot sina barn då börjar det bli lite otäckt. Även om man inte går över gränsen så känner man att man är lite väl nära.
Inte finns det tid till återhämtning heller då 2-åringen inte har förskola på 6 veckor. De har nämligen bestämt att hon ska gå 8-11 och vi har ingenting att säga till om. Dom tiderna fungerar inte riktigt för oss utan stjälper snarare än hjälper tyvärr.
Så antingen får sambon inte alls börja jobba, någon får komma hit varje gång han ska jobba kväll eller natt för att hjälpa till eller så får jag ett nervöst sammanbrott, blir galen och inlåst någonstans så att sambon inte kan jobba. Det är de scenarierna som jag ser. Eller så får vi helt enkelt(?) rodda lite i våra rutiner...

 
Sömn
Är det ändå inte lite fascinerande hur man ens kan fungera på så lite sömn som man kan få som småbarnsförälder. Inatt har jag nog ändå skrapat ihop 4,5 timmar uppdelat på 3 tillfällen. Men man vänjer sig uppenbarligen, för så mycket mer än så har det inte varit de senaste månaderna.Och det här med att sova när bebisen sover har jag aldrig förstått mig på. När ska man äta, duscha eller över huvud taget få någonting gjort? Och när är det meningen att alla 3 ungar ska lyckas sova samtidigt? Nej, sånt sysslar vi inte med. Tacka vet jag kaffe!
 
 
 
Ett barn
Klockan är tio i åtta och det är mer eller mindre tyst i lägenheten. Som jag njuter! Det enda jag hör är tangenterna som smattrar och små tysta andetag från minstingarna som ligger och sover på golvet är intill. Det gäller att ta vara på dessa stunder. Igår gick jag omkring med en bebis på armen hela dagen. Så länge de avlöser varandra så får jag vara nöjd. Vill båda ha närhet samtidigt blir det lite mer komplicerat. Vill alla tre ha det, ja då räcker jag inte riktigt till.
Jag förstår helt plötsligt vad tvåbarnsföräldrarna menade när det sa " Ett barn är inget barn.." när jag väntade Molly.