Ångrar mig bittert
Min sambo började jobba igår, eller rättare sagt han gick på inatt. Har haft lite blandade känslor inför det men ändå känt att det kan vara skönt att försöka få till lite mer rutin och vardag.
Jag ångrar mig bittert över att ens ha tänkt tanken om att det på något vis skulle vara skönt! Två skrikande spädbarn och en 2åring som inte kan sova och som konstant testar mina och sina gränser. Jag kan heller inte söva henne, på grund av två skrikande bebisar. Till slut blir det en ond cirkel. Bebisarna skriker, jag försöker trösta, tvååringen vill ha uppmärksamhet, tvååringen petar på bebisarna, bebisarna börjar skrika ännu mer. Till slut krymper min vanligtvis låna stubin och jag är på gränsen till total explosion. När man börjar bli lite för fysiskt hårdhänt mot sina barn då börjar det bli lite otäckt. Även om man inte går över gränsen så känner man att man är lite väl nära.
Inte finns det tid till återhämtning heller då 2-åringen inte har förskola på 6 veckor. De har nämligen bestämt att hon ska gå 8-11 och vi har ingenting att säga till om. Dom tiderna fungerar inte riktigt för oss utan stjälper snarare än hjälper tyvärr.
Så antingen får sambon inte alls börja jobba, någon får komma hit varje gång han ska jobba kväll eller natt för att hjälpa till eller så får jag ett nervöst sammanbrott, blir galen och inlåst någonstans så att sambon inte kan jobba. Det är de scenarierna som jag ser. Eller så får vi helt enkelt(?) rodda lite i våra rutiner...

 
#1 - Elin Caesar

Usch vilken jobbig situation. Jag tyckte det var jobbigt med EN bebis och två rätt så mycket större barn, när Pär var på övning med försvaret här i våras. Du har tre små. Jag har nog inga bra tips att komma med känner jag. Det handlar väl som du säger om att lära sig barnens rutiner och mönster och sedan försöka skapa en hållbar situation utifrån det, vilket nog tar tid. Tv:n är ju väldigt bra distraktion men vet inte om er tvååring är för liten så hon inte roas så lätt.
Det är mer än ursäktat att känna att man fan inte orkar mer ibland. På något sätt tar man ju nya tag ändå, man har inget val. Kämpa på, jag tycker du är fantastisk.

Svar: Ja, vi får nog låta det ta lite tid som du skriver. Dock kan jag inta annat än att längta en aning tills Molly går tillbaka till förskolan. Det går verkligen i ett och man hinner knappt lägga en tanke på sig själv. Är inte riktigt hållbart i längden.Tack Elin, det värmer!
Martina Wilhelmson

#2 - Elin

Jag blev helt slut bara av att läsa om din vardag. Man kunde önska att förskolan var mer flexibel och kunde se till varje förälder. Önskar jag när jag jobbade men chefen bestämde tyvärr. Du/ni får försöka ta hjälp av andra så mycket det bara går, det finns inga chans att ta in en barnflicka?Vet inte ens om man gör det, men jag har själv passat barn några timmar/vecka & varit ute & lekt osv. Men har man släkt nära så funkar ju det med. Sömnlöshet & stress gör en smärre galen. Ni är otroligt duktiga & ALLA hade tappat tålamodet med en tvååring & två småbebisar. Håll ut! Det blir bättre. /Elin

Svar: Tack Elin! Vi tar all hjälp vi får :) De blir ju tack och lov äldre och förhoppningsvis lättare att ha att göra med.
Martina Wilhelmson