Livet är en strid
Livet är trotts allt inte bara jobbigt. Det har sina ljusglimtar. Om någon nu trodde annat. Nu mera kan småtjejerna sätta sig upp på egen hand. Bara en sån sak förgyller dagen.
Just nu är det svårt att vara riktigt närvarande. Det finns så många måsten och förberedelser för att få vardagen att flyta på och att stanna upp görs liksom inte. Dessutom längtar man så mycket framåt. Till när nätterna är bättre, till när skriket tystnar, till när kräkningarna försvinner och till när de är mer nöjda för sig själva.. och så vidare. Samtidigt kommer alla dessa små ljusglimtar och jag vill inte missa dem, fånga dem och njuta. För snart är det stora och har lärt sig allt det där som är så spännande att följa och få vara med om.
Min farmor sa alltid " Livet är en strid". Tyckte alltid att hon lät så negativ när hon uttryckte sig så. Men jag börjar kunna se nyanserna i det. På sätt och vis är det en strid, en strid att hitta balans. Saker och ting måste få vara jobbigt för att man ska uppskatta det goda och trygga. Och man måste få stimulans och se ljusglimtar för att orka ta sig igenom det svåra. Striden är att faktiskt ta till vara på alla tillfällen och att inte fastna. Och att våga ta sig tid till att just ta sig tid till sig själv.

Missförstå mig inte
Missförstå mig nu inte! Jag älskar mina barn och önskar ingen av dem ogjord. Jag antar att jag nu klampar in på förbjuden mark, men jag tror inte jag är ensammen i mina tankar. 
Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle strosa runt hemma och pyssla medans bebis sov, ligga i soffan med bebis på bröster och andas in all kärlek och knalla iväg med barnen på utflyckt. Nu blev det inte alls så. Nu blev det två bebisar och varken jag eller tiden räcker till. Dessutom drar jag mig för att visstas längre stunder med bebisarna någon annan stans än hemma, då allt de vidrör  riskerar att täckas av spya. 
Ofta känner jag mig besviken och ledsen. Otacksam och girig kanske vissa tycker. Och tro mig, det dåliga samvetet är vardag. Jag vet att det är värt det. Jag intalar mig det varje dag.  Men det gör det inte mindre tufft att leva i. Jag känner mig så otroligt låst. Trött på att leva för andra och sätta mig själv längst ner på preoriteringslistan. När tiden väl fins och barnen väl sover samtidigt fins ingen ork. Jag är så trött. 
Bilderns jag la upp i förra inlägget får mig att suckta efter frihet. Jag vet att saker och ting förädras efter att man får barn. Men så här i efterhand inser jag hur mycket möjligheter och tid man faktiskt har med bara ett barn.. 
Och här borde det komma någon käck mening som slätar över det tunga  och får allting att låta lite mindre negativt, men just nu kommer jag inte på något. Ingenting som jag kan stå för. Ibland är det bara så och det måste väl vara ok det också..
Tillbaka
Sitter här och försöker knåpa ihop lite fotoalbum och mitt bland alla bilder blir jag nostalgisk. Herregud så livet såg annorlunda ut för inte alls så länge sedan.. Som jag längtar tillbaka väldigt ofta..