Livet är en strid
Livet är trotts allt inte bara jobbigt. Det har sina ljusglimtar. Om någon nu trodde annat. Nu mera kan småtjejerna sätta sig upp på egen hand. Bara en sån sak förgyller dagen.
Just nu är det svårt att vara riktigt närvarande. Det finns så många måsten och förberedelser för att få vardagen att flyta på och att stanna upp görs liksom inte. Dessutom längtar man så mycket framåt. Till när nätterna är bättre, till när skriket tystnar, till när kräkningarna försvinner och till när de är mer nöjda för sig själva.. och så vidare. Samtidigt kommer alla dessa små ljusglimtar och jag vill inte missa dem, fånga dem och njuta. För snart är det stora och har lärt sig allt det där som är så spännande att följa och få vara med om.
Min farmor sa alltid " Livet är en strid". Tyckte alltid att hon lät så negativ när hon uttryckte sig så. Men jag börjar kunna se nyanserna i det. På sätt och vis är det en strid, en strid att hitta balans. Saker och ting måste få vara jobbigt för att man ska uppskatta det goda och trygga. Och man måste få stimulans och se ljusglimtar för att orka ta sig igenom det svåra. Striden är att faktiskt ta till vara på alla tillfällen och att inte fastna. Och att våga ta sig tid till att just ta sig tid till sig själv.