Mitt i allt
Jag och busarna är hemma själva nu under helgen då Fredrik jobbar.
Försöker lära mig att ta tillvara på tiden även när det till och från är kaos och jag är ensam med barnen. Kan ju ärligt erkänna att jag varit ganska dålig på det. Det har många gånger varit en väntan på att Fredrik ska komma hem.
Det är inte lätt dock, med ett barn på höften, en skrikandes på golvet och en som blir irriterad för att hon ständigt blir avbruten när hon får uppmärksamhet. Just nu är vi inne i en separationsfas. Så fort småtjejernas fötter nuddar golvet triggas panikskriket igång. Jaja, vissa mutor funkar. Idag har vi faktiskt lyckats bakat muffins mitt i allt.

 
 
 
 
Verkligheten
Vardagen lunkar på. Tyvärr innehåller den fortfarande en inte helt kry familj. Småttingarna har dragit på sig en eländig förkylning. Det har inneburit, med lite tur ett par timmars sömn om nätterna.

I måndags kunde jag och sambon dock fly verkligheten för en stund då supermormor röck in och tog hand om barnen. Vi fick in både bubbel, soffhäng, städning, shopping och restaurangbesök. Jag är så tacksam att jag nästan började gråta.

Inatt slog dock verkligheten till igen. Sömnen var mer eller mindre obefintlig. Idag är sambon på jobbet och jag försöker hålla de två små och mig själv vid liv tills han kommer hem.
 
 
 
 
Vänner
Jag har i ärlighetens namn inte många vänner. Det finns anledningar till det. Men jag kan för det känna en sorg över det. Jag saknar det där tjejgänget eller vännerna som känt mig i vad som känns som en evighet.
Anledningen ligger i min bakgrund. Att jag har gått igenom hela min skoltid utan rätt stöd från de vuxna omkring mig har fått konsekvenser. Nonchalans och inkompetens och ingen tog tag i problemet. Att ha föräldrar med relationsproblem gjorde inte saken bättre.
Visst var jag blyg redan innan jag började skolan. Har väl alltid varit lite mer introvert. Men från 7 års ålder trodde jag att jag var dum i huvudet. Att det i själva verket var på grund av att jag var dyslektiker kom jag själv fram till 14 år senare. Vid det laget hade jag försökt gömma mig, hittat på ursäkter, inte vågat prata, blivit utskrattad, skämts och undvikit till den grad att jag fått social fobi och panikångest.
När jag väl fick min diagnos bekräftad blev jag så förvirrad, ledsen och bitter att jag hamnade i en depression och ett självskadebeteende.
I allt detta är det svårt att hitta vänner. Är väl inte så konstigt eftersom jag var rädd för att prata med någon över huvud taget. De få jag ändå fått tappade jag så fort vi slutade gå i skolan tillsammans. Det här med sms användes ju inte så flitigt på den tiden och blotta tanken på att ringa någon fick mig att gråta. Prestationsångest delux. Mitt uppe i min depression betedde jag mig ganska illa mot vissa eller ville inte dra in någon i min skit.

Just det här med vänner gör mig ledsen. Alla jag tappat, aldrig fått möjlighet till att lära känna och inte vågat behålla. Jag har kommit så långt sen dess på många plan, men jag har fortfarande svårt att ta kontakt med människor och våga fortsätta. Det är på nått sätt en vana att låta den rinna ut i sanden. Och i ärlighetens namn har jag lite svårt att veta hur jag ska göra.

Tanken på det här har börjat snurra nu när jag gått hemma mycket. Saker och ting har börjat lägga sig på plats nu och jag känner att jag måste börja satsa på mig själv mer. Men de självklara alternativen är få vad gäller följeslagare.

Vad grått det blev. Grått ute, grått inne.

 
Bitter, besviken och skiträdd 23åring