Vänner
Jag har i ärlighetens namn inte många vänner. Det finns anledningar till det. Men jag kan för det känna en sorg över det. Jag saknar det där tjejgänget eller vännerna som känt mig i vad som känns som en evighet.
Anledningen ligger i min bakgrund. Att jag har gått igenom hela min skoltid utan rätt stöd från de vuxna omkring mig har fått konsekvenser. Nonchalans och inkompetens och ingen tog tag i problemet. Att ha föräldrar med relationsproblem gjorde inte saken bättre.
Visst var jag blyg redan innan jag började skolan. Har väl alltid varit lite mer introvert. Men från 7 års ålder trodde jag att jag var dum i huvudet. Att det i själva verket var på grund av att jag var dyslektiker kom jag själv fram till 14 år senare. Vid det laget hade jag försökt gömma mig, hittat på ursäkter, inte vågat prata, blivit utskrattad, skämts och undvikit till den grad att jag fått social fobi och panikångest.
När jag väl fick min diagnos bekräftad blev jag så förvirrad, ledsen och bitter att jag hamnade i en depression och ett självskadebeteende.
I allt detta är det svårt att hitta vänner. Är väl inte så konstigt eftersom jag var rädd för att prata med någon över huvud taget. De få jag ändå fått tappade jag så fort vi slutade gå i skolan tillsammans. Det här med sms användes ju inte så flitigt på den tiden och blotta tanken på att ringa någon fick mig att gråta. Prestationsångest delux. Mitt uppe i min depression betedde jag mig ganska illa mot vissa eller ville inte dra in någon i min skit.

Just det här med vänner gör mig ledsen. Alla jag tappat, aldrig fått möjlighet till att lära känna och inte vågat behålla. Jag har kommit så långt sen dess på många plan, men jag har fortfarande svårt att ta kontakt med människor och våga fortsätta. Det är på nått sätt en vana att låta den rinna ut i sanden. Och i ärlighetens namn har jag lite svårt att veta hur jag ska göra.

Tanken på det här har börjat snurra nu när jag gått hemma mycket. Saker och ting har börjat lägga sig på plats nu och jag känner att jag måste börja satsa på mig själv mer. Men de självklara alternativen är få vad gäller följeslagare.

Vad grått det blev. Grått ute, grått inne.

 
Bitter, besviken och skiträdd 23åring
 
#1 - Elin Caesar

Jag måste säga att jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Just med ensamheten, bristen på vänner och att inte veta hur man ska bete sig kring folk. Jag tycker det är jobbigt på arbetet där alla också är vän med alla även privat och umgås och har sig - men inte jag. Varför då? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte umgås med folk? Frågar jag ofta ställer mig.

Jag vill inte tro det men ibland måste jag erkänna att jag är väldigt lik min mor och att hon, liksom jag, haft en del bekymmer socialt. Det känns som det är något som gått i arv, kanske ett beteende jag helt enkelt är uppvuxen med.

Samtidigt som jag själv är väldigt introvert och har svårt med det sociala så kan jag bli trött på att ständigt vara den som tar tag i att ses, eller höra av sig. En del av de vänner jag haft från förr, som jag fortfarande trodde var mina vänner, har jag helt enkelt fått släppa. Låta det rinna ut i sanden, men kan ju inte umgås med människor som inte vill umgås med en.

Skulle behöva en vänskapsmanual ibland känner jag.

Svar: Jag har också tänkt på det där med arv. Men mest för att mina barn ska ta efter mig. Jag är lite rädd för det. För precis som du skriver, kan bli så. Jag försöker "tuffa till" mig och utmana mig själv mycket för deras skull. Det är en bra morot. De är min motivation många gånger :)Ibland kanske man borde låta saker rinna ut i sanden..om man inte blir uppskattad. Jag känner igen det där. Vissa gånger känns det som att man håller kvar vissa just av den anledning att man inte har så många och därför är rädd för att släppa. Rädd för att bli ensam.
Tack Elin för att du delade med dig!
Martina Wilhelmson