Ögonblick
Jag jobbar stenhårt med att hitta njutningen i vardagen igen. Att det ska vara så galet svårt.
Men när hjärnan känns som en pingpongboll och man aldrig riktigt är närvarande blir det så. Då det hela tiden är ett barn som pockar på min uppmärksamhet, gärna då genom att gnälla försöker jag ofta skärma av. Ofta försöker jag också ligga steget före i ett försök att undvika kaos. Ofta blir det lite kaos ändå som jag behöver ta hand om. Men skärmar man av, eller försöker ligga steget före större delen av dagen blir konsekvensen att jag inte är närvarande. När väl barnen sover är jag ofta så upp i varv av pingpongbolls hjärnan att jag fortsätter hoppa runt bland saker jag vill och behöver göra.

De senaste dagarna har jag faktiskt planerat vad jag ska göra när barnen sover. Saker som inte behöver ta så lång tid. Fixa 10 st bilder i datorn exempelvis. Då har var varit produktiv och kan känna mig nöjd, men utan press för att försöka hinna så mycket som möjligt. Efter det försöker jag göra "ingenting" en stund. Det är helt sjukt svårt. Bara sitta där och vara. Mindfulness.
Jag känner att jag inte kan göra så mycket åt barnens gnäll. Har testat mycket. Men det här kan jag göra för mig själv och förhoppningsvis kan jag ta barnen på ett bättre sätt.