Vi behöver det lika mycket båda två
Har en riktigt skön morgon här hemma. Molly sover hos mormor. Fick lite avlastning igår då sambon jobbade kväll och jag gått och blivit sjuk, igen. ( Varför hoppa av årets trend med att nån i familjen ska vara sjuk liksom).
Tanken var att hon skulle komma hit en stund och käka middag och hjälpa mig vid läggning. Men Molly insisterade på att hon och mormor skulle åka hem till mormor. Så det var inte mer med det! Jag älskar att det är så. Att hon är så trygg där och att hon faktiskt kan fly dit ibland för lite lugn och extra uppmärksamhet. Hon behöver det och jag mår bra av att veta att hon blir ompysslad. Jag har sagt det många gånger förr, men det är hon som tar den största smällen efter att tvillingarna kom.
Men efter idag är sambon långledig och jag ska passa på att fixa egentid med Molly. Vi behöver det lika mycket båda två.


 
för andra att förstå
Ytterligare en sån dag då sammanbrottet ligger och trycker i bröstet. Idag kunde jag i alla fall fly lägenheten en stund. Är det inte lite trist ändå att man är tvungen att smita hemifrån för att få möjlighet till att varva ner. Det är som svärmor sa när hon skulle åka härifrån sist. Hon skulle behöva åka på spa för att vila upp sig efter att ha varit här och hälsat på. Jag förstår henne. Det är intensivt. En annan har dock inget val än att fortsätta. Precis som man har fortsatt de senaste 10 och en halv månaderna nu.
Jag vet att det är svårt för andra att förstå. Helt omöjligt faktiskt om man inte själv har tvillingar och ett litet storasyskon. (Eller nån liknande konstellation kanske) Jag tror att man förstår att det är mycket jobb, de praktiska svårigheterna. Men enligt mig är det den lätta biten. Det är bara att göra. Den svåra biten är den psykiska stressen som hela tiden gnager och känslan av otillräcklighet. Det jobbigaste är inte att jag inte hinner med storasyster, utan att jag inte orkar med henne. Det jobbiga är inte att torka upp den tionde kräkningen på en timme, utan att jag måste sätta ner mitt närhetssökande barn som ligger på mitt bröst och myser ytterligare en gång och att hon återigen blir ledsen. Det jobbiga är inte att springa till sovrummet i skyttetrafik för att stoppa in nappar, utan det jobbiga är att storasyster varje gång skriker ”mamma stanna” efter mig. Det jobbigaste är inte att ett av barnen vaknar klocka 06, utan det jobbigaste är att jag då måste väcka tjejen som ligger i min famn och sover. Det jobbigaste är inte att småtjejerna drar ner böckerna i bokhyllan eller rotar i pappersåtervinningen, det jobbigaste är att under tiden jag försöker förhindra saker från att gå sönder får storasyster sitta ensam vid matbordet och äta sin lunch. Allt skrik efter närhet och uppmärksamhet som jag inte kan ge. Listan kan göras lång. Och jag tror inte att folk förstår det. Det finns ingen paus. Det finns inte mycket utrymme till att njuta. Man är så långt fram i tankarna och försöker släcka bränder så det är svårt att vara i nuet.
För mig är inte den mest betydelsefulla avlastningen den som ger mig och Fredrik egentid, även om den behövs och är grymt uppskattad. Den som är mest värdefull är när alla mina barn har en varsin famn att sitta i och kan få sina behov tillfredsställda samtidigt. Då kan jag känna ro i kroppen. Det är inte ofta det sker och det är den stora boen till att jag inte mår bra. Jag har svårt att göra detta på egen hand, det är många gånger svårt att göra det även när Fredrik är hemma. Jag kan ärligt säga att utan min bakgrund med terapi hade jag nog inte fixat detta. Varenda liten del av mig jobbar för att hålla ihop och alla de kloka ord min psykolog gett mig snurrar i mitt huvud. Det tråkiga är att det känns som många inte tar det på allvar så länge man håller ihop. Det känns som att jag hela tiden ligger på gränsen. Ibland lite längre ifrån och ibland tippar jag över. Men jag har ingen extra energi att ta av. Tålamod existerar nästan inte längre och frustrationen bubblar över på energibovar. Men vad har man för val? Kärleken övervinner allt heter det väl.
 
 
"Utmattningssyndrom är en karakteristisk reaktion på långvarig stress utan möjlighet till tillräcklig återhämtning. Andra saker som kan leda till att du blir utbränd kan vara att höga krav som är svåra att greppa, att du känner att du inte kan påverka ditt liv eller ditt arbete. Situationer som är enformiga och kaotiska kan också leda till utbrändhet."
Många bäckar små
Så tråkiga och allvarliga inlägg som droppar in här. Men så är det. Ingen skimrande fasad här. Några intensiva dagar och dålig nattsömn har ganska negativ inverkan på psyket just nu. Många bäckar små och jag bryter ihop. Och att saker inte blir som man tänkt och sett fram emot. Lyckligtvis är det även små saker som får mig att bli lite varm innombords. Som att lyckas lura Meja att stå själv i ett par sekunder, det kan göra underverk. Värdefulla sekunder.
Även att lyckas få sitta här och faktiskt få ner meningar är fantastiskt. Sen att jag får springa i skytte trafik till vardagsrummet samtidigt är en annan sak.
I övrigt är det här en dag då jag funderar på när i helvete det ska bli bättre. När ska man återfå tillräckligt med energi för att orka bolla alla barn och samtidigt ta hand om sig själv? Just nu pendlar jag mellan att bryta ihop, depp och att livet är ok med lite solstrålar då och då. Jag tycker inte om att inte orka. Att inte få göra saker och ting ordentligt gör mig ledsen. I stället blir det att jag inte gör det alls, vilket gör mig ledsen. När i helvete blir det bättre?