Tillslut blir man inte en särskilt bra mamma
Det här med att prioritera har ju fått en ny dimension. Med två små som gått igenom sin största livskris och börjar skrika så fort mamma gör en antydan om att resa sig från golvet och eventuellt lämna dem själva där, så har man fått tänka om. Kan inte påstå att det blivit särskilt lyckat. Med tanke på hur praktiskt svårt och jobbigt det är att spendera hela dagarna på en filt på golvet har livet inte varit lätt de senaste veckorna. För de stunder småtjejerna inte har haft mig där de vill har det skrikits. Det mesta som har gjorts här hemma har gjorts med bakgrundsskrik. Det går att slå ifrån sig en stund, sen blir man galen. Sen så skriker mamma också. Och får dåligt samvete... Tillslut blir man inte en särskilt bra mamma. Så är det. Skrikig, utåtagerande (inte på barnen för att förtydliga) och fruktansvärt opedagogisk. Den som det blir mest synd om är storasyster. Alltid är det mest synd om storasyster! Själv får man skylla sig själv. Att man inte insåg hur lätt det var med bara ett barn. Då tyckte man det var tufft och nu skrattar jag bara åt det. Så väljer man ändå frivilligt att skaffa syskon. Hur tänker man då.. Hade inte mänskligheten varit så naiv hade den väl inte överlevt.
Jag hoppas ni förstår att jag skriver detta med en nypa salt. Men många gånger ifrågasätter man sig själv. Och framför allt ifrågasätter jag människor i omgivningen som inte har några barn alls eller bara ett.