Bakslag
När jag blir för stressad och börjar tappa kontrollen är det första som ryker min självkänsla. När den blivit tillräckligt liten kommer ångesten. Tjena, tjena.. Det är skönt att jag nu mera reagerar innan den riktigt kunnat ockupera mina tankar. Men trots det ä den så jäkla hämmande. Det känns som att den drar i mig.
Jag tror det är lite tur i oturen att jag gått och blivit sjuk igen. Några panodil och jag kan faktiskt få ut lite av lugnet här hemma. Reflektera och ifrågasätta mina tankar och beteende.
När min självkänsla sviker ifrågasätter jag mig själv till den grad att jag nästan inte vågar öppna munnen. Och så känner jag mig konstig för att jag knappt pratar. Lite av en självuppfyllande profetia kan man säga.
Samtidigt tror jag på att vända negativa händelser till något positivt. Jag tror att bakslag kan ge bränsle till att ta nya tag. För så här kan det ju inte vara. Det är inget jag vill acceptera.
Hittar tillbaka till mitt
Jag är en sån där person som tycker om att fundera, analysera och ifrågasätta. Det kanske inte har undgått er som är inne och läser här ibland. Jag är också en ganska kreativ person som tycker om att skapa. Men under en ganska lång tid har jag känt mig helt oinspirerad. Noll. Ingenting har känts spännande. Känns trist när det vanligtvis är en så stor del av vem man är. Men det har känts som att det inte funnits utrymme. Att det mest handlat om att få saker och ting gjort. Saker som jag själv inte valt. 

Men vet ni vad? Fredrik jobbar idag och jag är själv med tjejerna. Och alla är för det mesta nöjda. Det gnälls om leksaker, det kladdas med mat, det behövs bytas blöja och hjälpas på toaletten, det protesteras över kläder, det ramlsa och det bråkas. Men. Där emellan är de nöjda! Det känns liksom..normalt.
Det känns lite om nån sorts bekräftelse på att jag faktiskt inte överdriver. Hade alla dagar varit som idag hade det inte varit några problem. Jag får ju faktiskt utrymme för mig själv och mina tankar. Någonting jag i vanliga fall bara får när vi får avlastning med barnen.
Jag vill inte tro att det kommer fortsätta, även om jag hoppas. Det skulle slå så hårt om det är tillbaka till det gamla vanliga igen imorgon. Men det ger hopp om framtiden! Inte kommer de vara små gnälliga 1 ½ åringar för alltid. Och så småningom kanske jag hittar tillbaka till mitt..