Slut
Ja, vart börjar jag.. Har så svårt att hitta orden. För att inte tala om hur svårt det är att läsa. Jag läser men ser inte vad det står. Jag tappar bort mig och vet inte vad det är jag gör. Jag glömmer och blandar ihop. I slutet av dagen mins jag inte vad jag har gjort. Det är ganska otäckt. Istället för att som vanligt ligga steget före ligger jag steget efter. Mina arbetskamrater får påminna mig om saker jag gjort hundra gånger om, men plötsligt inte kommer ihåg. Jag bryter ihop för småsaker, blir brysk och hård. 
I fredags ringde jag vårdcentralen. Efter mycket om och men så vågade jag. Jag hatar att be om hjälp och jag hatar att blotta mig. Efter att sköterskan i luren förklarat att det är tufft under småbarnsåren så uppmanade hon mig ändå att vara hemma nån vecka för att sedan återkomma om jag inte mådde bättre. Tack, tack för att du påminde mig om att småbarnsåren är lite jobbiga. Jag ringde ju bara för att jag var lite trött och sliten..Samtidigt förstår jag ett trycket på vårdcentralen är stort och att de måste mota folk i dörren. Men det var inte riktigt en kommentar jag behövde. Jag är inte riktigt den personen som belastar vården i onödan.

Jag tycker om att jobba. Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Det är ju inte jobbet som är problemet. Det är helt galet jobbigt att erkänna att det är familjesituationen som har slitit ut min. Det finns ingen återhämtning. Tre mammiga och ofta missnöjda barn ger inte mycket paus. Och när jag väl är ledig jobbar ofta Fredrik. jag har redan panik över alla kommande helger Fredrik jobbar. Vi går om varandra och kan inte avlasta. Det jobbiga är att andra inte riktigt tror på oss när vi pratar om hur mycket gnäll det är hemma. Men dom detaljerna orkar jag inte ens gå in på nu..

Det är en fruktansvärt obehaglig känsla som jag har så svårt att beskriva.Jag är inte deprimerad eller ledsen på det sätter. Det är huvudet som gått sönder och slutat fungera. Jag kan inte bearbeta nånting. Det är stopp. Förut så grät jag eller skrek för att få ut min frustration. Men nu är det bara blankt. Jag vill bara att det ska vara tyst.. Ingen får prata, inget får låta, ingen får röra mig. Kan det inte bara få vara så ett tag. Jag orkar inte. Kan jag inte bara inte få orka ett tag..

Så vad gör jag nu då?