Gränssättning
Träffade min psykolog igår. Känns som värsta lyckoträffen att jag fått kontakt med henne. Vi pratade om gränser bland annat. Jag har själv upplevt att jag har svårt att sätta egna gränser. Jag kan känna att jag har svårt att veta vart mina går. Så kom vi in på det här med barnen. Att jag ger dem väldigt mycket på bekostnad av mig själv. Att jag sitter med barnen i knät eller leker med dem trots att jag egentligen kanske inte vill. Att jag gör det för deras skull. Hon förtydligede en hel del saker som jag själv inte riktigt reflekterat över. Jag känner att jag behöver ge mina barn närhet när de vill ha det för att ge dem trygghet. Det är så mina tankar har gått. Men att om och om göra någonting jag inte känner mig bekväm med, vad ger det för signaler till mina barn? Och framförallt när det handlar om min kropp. Inte vill jag att mina barn ska göra saker de inte känner dig bekväma med eller "ställa upp" på fysisk kontakt bara för att någon annan vill. Nu tycker ju jag givetvis om att krama och mysa med mina barn, men kanske inte alltid.
Jag vill ju att mina barn ska bli bekväma med att sätta sina egna gränser och att lära sig att respektera andras. Då måste jag ju börja med mig själv. Det är så jag gör mina barn trygga. 
Dessutom behöver jag våga känna efter och reflektera över vart mina gränser faktiskt går. Att lita på magkänslan när någonting inte känns helt bra och våga stå för det. Som det är nu och i stort sätt alltid har varit så ifrågasätter jag mig själv hela tiden. Jag har nog sett det som en svaghet när saker inte käns hundra. Som att det handlar om brister hos mig själv och genom att "ställa upp" och "bita ihop" kompenserar jag. Så tänker jag dock bara när det kommer till mig själv av någon tokig anledning. Jag har ju full respekt för andra människor som sätter tydliga gränser. Jag ser ju till och med upp till dem.
Och det är klart att det väcker en stor osäkerhet att ständigt ifrågasätta vad som är rätt och vad som är fel. Men det handlar väl egentligen kanske inte om det. Rätt eller fel. Utan snarare om en personlig åsik och upplevelse som grunder sig i en mängd olika saker. Och just för att det är förankrat i personen blir det rätt för just denne. Att det sen upplevs på ett helt annat sätt av någon annan spelar ingen roll då vi alla kommer från så olika förutsättningar.
På något sätt har jag varit medveten om allt detta. Min brist på gränser och min osäkerhet. En hel del av den inre stressen ligger nog i det. Problemet har bara varit att att jag upplevt brist på möjligheten att reflektera och analysera vad jag faktiskt vill och vad jag känner. Så återigen känner jag hur denna sjukskrivning varit en nyckel till att ta mig framåt och ur stressen och ångesten.
Nu ska jag bara försöka få in det här i maskineriet a.k.a min hjärna.