Så blev jag sjukskriven i 4 veckor till. Det känns ganska rörigt. Känslan är att man behöver vila lite så blir det bättre. Men sen så vilar man och får så mycket avlastning som möjligt och ändå känns det inte bra. Då får man lite panik. Vad är det här?!
Där och då påminns jag av att det ligger så mycket djupare än så. Att det är mitt sätt att fungera som får mig sjuk. Min osäkerhet att sätta gränser och det gnagande tvivlet i huvudet.

Jag har försökt att läsa om andra i liknande situationer och slås av hur svårt det verkar vara att acceptera läget. Jag börjar mer och mer förstå vad det innebär. Och jag hoppas andra runt mig också börjar förstå. Även om det inte är lätt.

Vissa ifrågasätter beslutet om sjukskrivning. Undrar hur saker blir bättre av att "undvika". Men saken är den att problemet inte ligger i jobbet eller kaoset hemma. Det ligger i mina upplevelser, mitt beteende och mina tankar. Min känsla är att det är nu, i stunder som dessa då jag är helt ensam hemma som jag läker. Jag börjat själv förstå att sjukskrivning är nödvändigt för att jag ska känna efter, ifrågasätta och komma till insikt. Det tar en jäkla massa mer tid än vad jag först trott. Med tanke på det och att jag måste bryta mönster är det nödvändigt att tillfälligt plocka bort bitar ur livet.