Sjukskrivning
Nu har jag varit sjukskriven i 2 veckor. Två lugna veckor där jag har haft möjlighet till att reflektera, vila, ta hand om mig själv och släppa alla måsten, kan man tänka då. Eller inte helt..
Det blir en aning hattigt med sambons rotationsschema och med barnen på dagis hela dagar, halva dagar eller inte alls. Dessutom fick jag efter mycket om och men tag på min tilldelade läkare i tisdags. Snacka om fel människa på den positionen. Orkar inte gå in på detaljer men fel blev det, många gånger om. 

Jag försöker få mig själv att ta tillvara på de stunder som går. Och jag mår bättre. Fram tills att jag får en oförstående kommentar eller att barnen röjer runt. Då kommer snaran runt halsen och knuten i magen tillbaka och jag känner att "fasen, det var inte så lätt". Nån stans känner jag ändå att jag har startat prosessen. Att jag har fått lite tid till att känna efter. Samtidigt håller jag nog tillbaka. För drar jag igång vissa känslor och tankar, hur orkar jag ta hand om barnen ikväll? Kommer jag hinna bearbeta det så jag kan släppa det på fredag när sjukskrivningen går ut och jag har barnen själv hela helgen? 

Den där jäkla balansen. Hur får man till den? På nått sätt behöver jag tid för att komma fram till hur jag fungerar, känner och tänker, samtidigt som jag tar hand om mina barn och hittar ett sätt så att jag klarar av det. Dessutom ska jag jobba och reda ut hur jag ska få den situationen att bli bättre. 
 
I morgon ska jag till en ny läkare.
Får se vad det är för en filur. Eller om det blir en tröstsemla till..
 
 
Tröstsemla