Tvivel.. det där som stör.
Den där gnagande, nästan molande känslan som dyker upp. Som liksom förgiftar ens upplevelser och nästan blir fysisk. Jag inser att vi har en mycket nära relation jag och tvivlet.
"Gör jag rätt nu? Var det ok för mig att säga så? Borde jag klara av detta själv? Är den där tröjan verkligen snygg? Det kanske finns någonting ännu bättre? Tycker de andra att det här är gott?" och så vidare.
I alla de lägen möjligheten till tvivel finns, då tvivlar jag. Och det handlar i stort sätt alltid om att jag tvivlar på mig själv. Det tar otroligt mycket energi så klart. Och tid. Att hela tiden ifrågasätta, vrida och vända och söka bekräftelse på att man ta rätt beslut.
Jag har mer eller mindre luskammat google för att hitta svaret på om det är ok för någon i min situation att vara sjukskriven. Inte fasen står det svaret på nätet. Det har inte hänt förut. Ingen har någonsin varit i precis samma situation.
Det är skönt med insikter. Det är ju först då man kan göra någonting åt dem.