Konsekvensen
Jag gillar tanken med att låta barnen få gå hem från dagis. Gå och vinka till folk, gå balansgång på rabbatkanten osv. Molly lyssnar och stannar när vi ska gå över vägen, även om hon ibland blir lite väl självsäker. Meja greppar tag om vagnen om jag ber henne. Lisa däremot.. Får selektiv hörsel och springer åt andra hållet när mamma kommer för nära.
En av de största konsekvenserna med att vara tvilling. Mamma räcker inte till. Ett stycke 1½ åring kan jag mäkta med och haffatag i om så behövs. Men 2 samtidigt som jag manövrerar barnvagnen och har koll på 3 åringen.. Nej.
Så det blir väl till att i fortsättningen surra fast dem i vagnen. Men säkerhet föra frihet i detta läge.
 
 

 
Njuta av sommarvärmen
Det är ett jäkla tjat om att man ska vara ute och njuta av sommarvärmen. Så idag siktade vi på lite parkhäng. Molly och Fredrik klädde om till badkläder och vi andra så lättklätt som möjligt. Molly tog bestämda steg mot vattnet och Fredrik efter. Jag och de små intog gungorna. Det gäller att vara snabb när det är två gungor lediga bredvid varandra.

Efter att par minuter var gungorna tråkiga och småttingarna klättrade mer eller mindre ur dem på egen hand och satte av åt varsitt håll. När jag tillslut lyckades mota dem mot samma riktning satte de i stället av mot rutschkanan. Och inte så att de vill åka. De ska klättras uppför, samtidigt som en drös större barn försöker åka nedför. Jag lyckas bära bort dem två gånger innan Meja blir påkörd och Lisa i samma stund halkar och slår i. Så samtidigt som jag försöker torka blod från Lisas mun försöker jag mota bort Meja från att bli påkörd av unge nummer två. Vi gick hem.

Så nej, kan inte påstå att jag tycker sommarvärmen är speciellt härlig. Och känner heller inget jätte behov med att vistas ute.
Skrikande barn
Sitter här och moffsar i mig ett Wienerbröd. Tröstätande kan man också kalla det. Den senaste tiden har blivit lite för mycket. Känslan av att bara vilja ha tillbaka mitt liv har bitit sig fast. Mitt liv består just nu av att hålla barnen nöjda. Punkt. Och anstränger jag mig inte för att göra det, ja då skriks det. Hela tiden. Och konsten att lyckas få alla tre nöjda samtidigt har jag inte lyckats förstå mig på än. Vår 3åring har inte samma intressen som sina 1år gamla småsystrar. Och småsystrarna är inte jätte bra på varken att pärla eller lägga pussel. Dessutom har de små insett att sitter inte just dom i mammas knä så kan ju någon annan ta den platsen och det vore ju katastrof. Samma sak gäller om man sitter på golvet. Då får ju mamma plats med fler än just mig, så det bästa är ju om hon står upp.
Det är så mycket skrik på dagarna att jag inte orkar med Fredrik på kvällarna. Jag orkar inte lyssna på hans prat. Inte så att han pratar strunt och saker jag egentligen inte vill höra, men jag orkar inte ta in. Jag vill bara stänga av helt. Jättekul för vår relation. Verkligen.
Allt det här leder i sin tur till att jag blir en av stans sämsta mammor. Jag skriker, säger dumma saker, blir oförmögen till att resonera på ett vettigt sätt och helt och håller opedagogisk. Tyvärr är det ju som vanligt vår stackars 3åring som får ta det mesta. Hon tar efter småsyskonens gnäll och kan helt plötsligt inte göra annat än att gråta och gnälla hon också. Dessutom kan hon ingenting. Inte ta på sig kläderna, inte sträcka sig efter det hon vill ha och inte hoppa ner från stolen. Jag förstår henne. Jag förstår hennes beteende. Men. Det är så galet frustrerande! Jag vet ju att hon kan. Och efter som jag vet att hon kan och eftersom mitt tålamod inte längre existerar så är det henne jag kokar över på. Det gör mig så fruktansvärt ledsen. För det är inte det hon behöver.

Just nu känner jag mig bara fast.. Det här med tvillingar är ett jäkla påhitt. Varför kan man inte bara få ett barn i taget. Vad finns det för fördelar med att få två på en gång? Jag förstår inte! Jag känner mig snuvad på bebistiden. När blir det värt det?