Skitjobbigt
Helgen har varit trevligt. Igår hängde vi med barnens mormor och kusiner till skogen. Grillade korv och klättrade bland träd och sten.Väldigt uppskattat av samtliga. I alla fall fram tills att övertröttheten slog till på de små. Då drog vi en runde till tomten och sen vidare hem till min mor, käkade semlor och barnen fick fortsätta leka.

Idag funderar jag dock på om jag får sota föra igår. Hur trevlig jag än tycker att det var, så blev det rätt intensivt och mycket barn att hålla ordning på. För idag mår jag precis så där dåligt som fick mig att bli sjukskriven. Yrseln slog till med full kraft och jag har haft svårt att fokusera. Jag skulle lägga in alla nytvättade kläder i garderoberna i eftermiddags och visste knappt hur jag skulle göra. Det känns lite som att armarna inte sitter fast med min kropp och jag inte kan styra dem dit jag vill. Det är så jäkla obehagligt!
Tanken är annars att jag ska börja jobba nu i veckan. Men så sitter man här och har ingen aning om vad kroppen försöker säga. Ska jag pressa mig själv lite och faktiskt börja jobba så som jag vill? Eller riskerar jag att tappa fotfästet igen?
För nu när jag ändå haft ganska många bra dagar den senaste tiden blir det så tydligt hur dåligt jag mår såna här dagar. Och hur svårt jag då har för att bara ta hand om mina barn. Det är ju där min största prioritering är. Jag har fortfarande inte redskap för att veta hur jag ska handskas med för mycket rörelse och stök. Uppenbarligen. Det är hos mig lösningen måste finnas. För barnen är barn och kommer stöka, knöla och vara högljudda.
Men jag förstår samtidigt att jag kommer behöva pressa mig själv när jag börjar jobba. Det kommer krävas en hel del för att hitta sätt som gör att jag klarar det. Jag förstår att jag kommer behöva utsätta mig själv för det tuffa bitarna för att lära mig handskas med dem. Men hur vet jag att jag är redo för nästa steg? En bit av mig tänker "det är bara att köra på o bita ihop".. Med det är ju det som varit problemet. Just nu känner jag mig bara helt handfallen och vet varken ut eller in. Det är inte många steg framåt jag har tagit under dessa veckor. Även om jag varit inställd på att det kommer ta tid så känns det skitjobbigt.
 
 
Gränssättning
Träffade min psykolog igår. Känns som värsta lyckoträffen att jag fått kontakt med henne. Vi pratade om gränser bland annat. Jag har själv upplevt att jag har svårt att sätta egna gränser. Jag kan känna att jag har svårt att veta vart mina går. Så kom vi in på det här med barnen. Att jag ger dem väldigt mycket på bekostnad av mig själv. Att jag sitter med barnen i knät eller leker med dem trots att jag egentligen kanske inte vill. Att jag gör det för deras skull. Hon förtydligede en hel del saker som jag själv inte riktigt reflekterat över. Jag känner att jag behöver ge mina barn närhet när de vill ha det för att ge dem trygghet. Det är så mina tankar har gått. Men att om och om göra någonting jag inte känner mig bekväm med, vad ger det för signaler till mina barn? Och framförallt när det handlar om min kropp. Inte vill jag att mina barn ska göra saker de inte känner dig bekväma med eller "ställa upp" på fysisk kontakt bara för att någon annan vill. Nu tycker ju jag givetvis om att krama och mysa med mina barn, men kanske inte alltid.
Jag vill ju att mina barn ska bli bekväma med att sätta sina egna gränser och att lära sig att respektera andras. Då måste jag ju börja med mig själv. Det är så jag gör mina barn trygga. 
Dessutom behöver jag våga känna efter och reflektera över vart mina gränser faktiskt går. Att lita på magkänslan när någonting inte känns helt bra och våga stå för det. Som det är nu och i stort sätt alltid har varit så ifrågasätter jag mig själv hela tiden. Jag har nog sett det som en svaghet när saker inte käns hundra. Som att det handlar om brister hos mig själv och genom att "ställa upp" och "bita ihop" kompenserar jag. Så tänker jag dock bara när det kommer till mig själv av någon tokig anledning. Jag har ju full respekt för andra människor som sätter tydliga gränser. Jag ser ju till och med upp till dem.
Och det är klart att det väcker en stor osäkerhet att ständigt ifrågasätta vad som är rätt och vad som är fel. Men det handlar väl egentligen kanske inte om det. Rätt eller fel. Utan snarare om en personlig åsik och upplevelse som grunder sig i en mängd olika saker. Och just för att det är förankrat i personen blir det rätt för just denne. Att det sen upplevs på ett helt annat sätt av någon annan spelar ingen roll då vi alla kommer från så olika förutsättningar.
På något sätt har jag varit medveten om allt detta. Min brist på gränser och min osäkerhet. En hel del av den inre stressen ligger nog i det. Problemet har bara varit att att jag upplevt brist på möjligheten att reflektera och analysera vad jag faktiskt vill och vad jag känner. Så återigen känner jag hur denna sjukskrivning varit en nyckel till att ta mig framåt och ur stressen och ångesten.
Nu ska jag bara försöka få in det här i maskineriet a.k.a min hjärna.
 
 
Tvivel.. det där som stör.
Den där gnagande, nästan molande känslan som dyker upp. Som liksom förgiftar ens upplevelser och nästan blir fysisk. Jag inser att vi har en mycket nära relation jag och tvivlet.
"Gör jag rätt nu? Var det ok för mig att säga så? Borde jag klara av detta själv? Är den där tröjan verkligen snygg? Det kanske finns någonting ännu bättre? Tycker de andra att det här är gott?" och så vidare.
I alla de lägen möjligheten till tvivel finns, då tvivlar jag. Och det handlar i stort sätt alltid om att jag tvivlar på mig själv. Det tar otroligt mycket energi så klart. Och tid. Att hela tiden ifrågasätta, vrida och vända och söka bekräftelse på att man ta rätt beslut.
Jag har mer eller mindre luskammat google för att hitta svaret på om det är ok för någon i min situation att vara sjukskriven. Inte fasen står det svaret på nätet. Det har inte hänt förut. Ingen har någonsin varit i precis samma situation.
Det är skönt med insikter. Det är ju först då man kan göra någonting åt dem.