Att älska sig själv
Jag jobbar mycket med mig själv just nu. Träffar min terapeut titt som tätt, får hemuppgifter och grubblar. Det handlar mycket om mig, att se mina egna intressen och behov och att ta plats. Sedan 2 veckor tillbaka är jag tillbaka och jobbar som vanligt igen. Jag märker redan hur jag mår sämre. Dagarna blir så mycket mer intensiva. Jag tvingas att "skynda" på ett annat sätt. Vill jag att vi äter mat tillsammans hela familjen som måste jag skynda hem efter jobbet. Och helt plötsligt finns inte dom där pauserna jag så mycket behöver. Jag försöker förhandla lite på jobbet om att få korta ner dagarna istället för att vara ledig 1 dag i veckan som jag är nu. Men på grund av att vi är så få operationssjuksköterskor finns inte den möjligheten. Vi får se vad framtiden innehåller.

Men jag behöver förstå bättre hur viktig jag är. Jag förminskar mig själv alldeles för lätt. Mycket av min ångest ligger där. Att jag inte kan behaga och vara till lags (alltid) ger mig ångest. Istället för att se inåt och lyssna på mina egna behov. Varför är andras behov viktigare? Vad har de gjort för att förtjäna det? Knäppt det där.

Jag behöver bli bättre på att älska mig själv och inse att jag duger. Bara det här med att se sig själv och tycka att man är fin som man är.
 

Osminkad, rufsig och fin.
Offer

Ok. Jag gillar hösten. Men att det är så här mörkt, regnigt och blåsigt just idag känns inte helt ok.
Småttingarna sover hos mormor och jag och Molly hänger för oss själva. Tanken var att vi skulle ta med oss picknick till parken. Men glöm det!

Jag har tagit mig en funderare om något helt annat också. Jag skriver och ventilera mig och är samtidigt medveten om att folk läser. Jag väljer ju att låta folk läsa. Och samtidigt tillåter jag att folk spekulerar. På något sätt känner jag att jag har kommit så långt att jag inte bryr mig om att jag riskerar att folk tar sina egna slutsatser. För i slutänden tolkar folk ändå precis som de vill. Vad man än skriver om.
Jag har också kommit till den punkt där jag känner att det är helt ok att må dåligt. Så länge man inte låter sig besegras av det. Varje person väljer helt själv hur hon eller han ser på situationen. Ger man upp och känner sig som ett offer så är man körd! Visst, jag kan hamna där ibland, men med lite tid och ventilering blir jag en ganska bra problemlösare nu mera. Likaså gäller hur man väljer att känna vid konfrontationer. Är det nått jag behöver öva på så är det detta! Jag tar det mer eller mindre alltid personligt och negativt. Även om jag nån stans känner att jag har rätt eller att jag vet att personen i fråga inte har något med saken att göra, så blir jag till en början illa till mods och tycker det är jobbigt. Men även här väljer man ju egentligen hur man vill reagera. Jag kan välja att säga ifrån, inte bry mig, ta till mig det som sägs, be om ursäkt osv. Så länge man inte känner sig som ett offer. Och det gör jag allt för ofta.. Bättring!

Men vad är syftet med att man skriver? Jag vet att folk kan ifrågasätta det. Framför allt när man är ganska personlig. Jag vet inte. För att bearbeta? För att få uppmärksamhet man har saknat? Egoboost? Dela med sig av erfarenheter? Antagligen en mix av alltihop.
För egen del känner jag att jag bearbetar väldigt mycket när jag skriver. Vetskapen att andra läser hjälper mig nog att just bearbeta. Folk kan kommentera, men också av den anledningen att jag hela tiden ifrågasätter mig själv. Kan jag stå för det här? Ibland kanske jag gått för långt. Men det positiva med att göra fel är att man kan lär av sina misstag. Där i ligger stor del av ens utveckling. Så är det faktiskt. Dessutom krävs det att jag kopplar igång min kreativa sida när jag skriver. Och jag älskar det!

Problemet den senaste tiden är väl att det varit ganska tunga inlägg och att jag inte balanserat upp det hela. Bättring på det också! Check!
 
 
 
för andra att förstå
Ytterligare en sån dag då sammanbrottet ligger och trycker i bröstet. Idag kunde jag i alla fall fly lägenheten en stund. Är det inte lite trist ändå att man är tvungen att smita hemifrån för att få möjlighet till att varva ner. Det är som svärmor sa när hon skulle åka härifrån sist. Hon skulle behöva åka på spa för att vila upp sig efter att ha varit här och hälsat på. Jag förstår henne. Det är intensivt. En annan har dock inget val än att fortsätta. Precis som man har fortsatt de senaste 10 och en halv månaderna nu.
Jag vet att det är svårt för andra att förstå. Helt omöjligt faktiskt om man inte själv har tvillingar och ett litet storasyskon. (Eller nån liknande konstellation kanske) Jag tror att man förstår att det är mycket jobb, de praktiska svårigheterna. Men enligt mig är det den lätta biten. Det är bara att göra. Den svåra biten är den psykiska stressen som hela tiden gnager och känslan av otillräcklighet. Det jobbigaste är inte att jag inte hinner med storasyster, utan att jag inte orkar med henne. Det jobbiga är inte att torka upp den tionde kräkningen på en timme, utan att jag måste sätta ner mitt närhetssökande barn som ligger på mitt bröst och myser ytterligare en gång och att hon återigen blir ledsen. Det jobbiga är inte att springa till sovrummet i skyttetrafik för att stoppa in nappar, utan det jobbiga är att storasyster varje gång skriker ”mamma stanna” efter mig. Det jobbigaste är inte att ett av barnen vaknar klocka 06, utan det jobbigaste är att jag då måste väcka tjejen som ligger i min famn och sover. Det jobbigaste är inte att småtjejerna drar ner böckerna i bokhyllan eller rotar i pappersåtervinningen, det jobbigaste är att under tiden jag försöker förhindra saker från att gå sönder får storasyster sitta ensam vid matbordet och äta sin lunch. Allt skrik efter närhet och uppmärksamhet som jag inte kan ge. Listan kan göras lång. Och jag tror inte att folk förstår det. Det finns ingen paus. Det finns inte mycket utrymme till att njuta. Man är så långt fram i tankarna och försöker släcka bränder så det är svårt att vara i nuet.
För mig är inte den mest betydelsefulla avlastningen den som ger mig och Fredrik egentid, även om den behövs och är grymt uppskattad. Den som är mest värdefull är när alla mina barn har en varsin famn att sitta i och kan få sina behov tillfredsställda samtidigt. Då kan jag känna ro i kroppen. Det är inte ofta det sker och det är den stora boen till att jag inte mår bra. Jag har svårt att göra detta på egen hand, det är många gånger svårt att göra det även när Fredrik är hemma. Jag kan ärligt säga att utan min bakgrund med terapi hade jag nog inte fixat detta. Varenda liten del av mig jobbar för att hålla ihop och alla de kloka ord min psykolog gett mig snurrar i mitt huvud. Det tråkiga är att det känns som många inte tar det på allvar så länge man håller ihop. Det känns som att jag hela tiden ligger på gränsen. Ibland lite längre ifrån och ibland tippar jag över. Men jag har ingen extra energi att ta av. Tålamod existerar nästan inte längre och frustrationen bubblar över på energibovar. Men vad har man för val? Kärleken övervinner allt heter det väl.
 
 
"Utmattningssyndrom är en karakteristisk reaktion på långvarig stress utan möjlighet till tillräcklig återhämtning. Andra saker som kan leda till att du blir utbränd kan vara att höga krav som är svåra att greppa, att du känner att du inte kan påverka ditt liv eller ditt arbete. Situationer som är enformiga och kaotiska kan också leda till utbrändhet."