Due date
Jepp. Idag är dagen med stort D. Inga känningar och ingenting nytt på babyfronten. Nu är jag dock ganska så less på det hela. Trött på att ha ont, trött på att tvingas vara så inaktiv och trött på att vara trött efter att frustrerad vakna varje timme av värk, illamående, toabesök och myrkrypningar. Den senaste veckan har jag vid flertal tillfällen sovit på soffan då jag inte kunnat legat ner och för att inte störa Fredrik mer än nödvändigt. Det kryper i både ben och armar och jag har vankat fram och tillbaka i lägenheten för att försöka få kroppen att slappna av. Magen gör ont och det är lika frustrerande varje gång att det är av helt fel anledning. Mina tarmar fungerar inte och det känns som eld vandrar igenom magen. Det ända positiva med det är att jag får träning i att profylaxandas.
Det är skönt att veta att detta snart är över. När jag ser tillbaka på de senaste 9månaderna inser jag hur svårt det är att förbereda sig och sätta sig in i en graviditet innan men själv upplever den. Den psykiska påfrestningen är enorm, eller den kan bli. Upplevelsen är självfallet olika för alla. Självklart har det stundtals varit hur härligt som helst. Då det är färdigt och gått som det ska är det ju värt det, men vägen dit kan kännas lång.